Nu är jag tillbaka!

Gå in på The Swedish Chiliflake för att läsa min nya blogg om vårt halvmexikanska liv tillsammans, numera på den svenska landsbygden!

Nu…

Nu ska jag åka och hämta M på flygplatsen.

Nu ska jag åka och hämta M på flygplatsen!

NU ska jag åka och HÄMTA M på FLYGPLATSEN!!!

Vemod

Jag har lite svårt för att bestämma mig. Denna blogg har handlat om mitt/vårt liv i Mexico och allt som har hänt där. Nu är jag redan i Sverige och M är på väg hit med ett alldeles färskt uppehållstillstånd i bagaget. Det skulle på något sätt kännas konstigt om jag fortsatte blogga på min Mexico-blogg (som ju detta faktiskt är) när vi båda snart kommer leva och bo i Sverige.

Så samtidigt som det varit extremt roligt att blogga, så tror jag inte att det funkar att fortsätta. Denna blogg är ju uppbyggd runt Mexico som helhet, och det skulle kännas konstigt att helt plötsligt överge allt det och byta ut det till Sverige.

Så, det är med stort vemod som jag meddelar att jag snart tänker lägga denna blogg på is. Den kommer förstås alltid att finnas kvar, jag tänker INTE radera den, var så säkra!

Och om ett tag kanske det kommer en annan blogg istället. Jag misstänker att när jag väl slutat blogga på denna blogg så kommer det börja klia i hjärncellerna till att skriva om saker som händer oss i Sverige istället. Kanske blir det The Chiliflake Redux. The Chiliflake – Från andra sidan Atlanten. Eller helt enkelt The Chiliflake – Livet i Sverige, istället.

Jag får se. Jag ska låta det beslutet vila ett tag.

Vi får flytta hit först, båda två.

Landa.

I Sverige.

Ägglampans väg till Sverige

Så nu flyttar vi igen. På tre år har vi flyttat 4 gånger, först till Kanada, sedan till Mexico, sedan inom Mexico och nu till Sverige.

Och varenda gång (utom en – vid flytten till nya huset i Mexico) har vi gjort oss av med allt vi ägt och haft och köpt nya grejer när vi kommit fram. Vilket kanske kan ses som roligt vissa gånger, man får köpa nytt och inreda på nytt. Men det har också varit rent ut sagt jävligt tråkigt att göra sig av med alla sina grejer varje gång, veta att ”denna soffan jag köper nu den kommer jag kanske behöva sälja om ett år” och aldrig riktigt kunna känna någon glädje över hur man inrett och vilka möbler man har hittat, för det har alltid kännts som vi varit på väg någon annanstans, som att vi snart ska flytta igen. Till och med vid valet av möbler i Mexico (vi visste ju hela tiden att vi förmodligen skulle vilja flytta till Sverige en vacker dag) lät vi det styra vårt val av möbler i och med att vi undrade hur lätt soffor och köksbord och stolar och allting skulle bli att sälja i andrahand den dagen det skulle behövas.

Men en sak jag kommit till insikt med under alla flyttar, är att samtidigt som man gör sig av med saker man inte längre varken vill ha eller behöver, så finns det de grejer som kommer att betyda jättemycket för en och som man gör allt för att få med sig till sitt nya hem och som man aldrig i hela livet skulle kunna tänka sig att göra sig av med, hur mycket man än skulle få för dem i andra hand. Dessa fåtalet grejer som man med nöd och näppe lyckas packa ner i resväskan gång på gång, och som av någon anledning alltid klarar transporten, och som man slinker genom säkerhetskontrollen på flygplatserna med för att de helt enkelt bara SKA med. Dessa små (eller lite större) noga utvalda ägodelar som man samlat på sig på olika ställen och vid olika skeenden i livet och som alla på något sätt har en historia som man så gärna vill bevara.

Som de bruna stearinljusen från Costa Rica, med krossade kaffebönor på. Även fast jag inte gillar kaffe (aldrig druckit det, faktiskt) luktar dessa ljus jättegott och de påminner mig om resan i Centralamerika då jag faktiskt inhandlade dessa ljus enbart för att jag skulle ha dem i mitt och M’s framtida boende.

Eller salt- och pepparkvarnarna i glas som pappa modigt vågade skicka över hela Atlanten till Kanada som present, ihop med den hängande ljuslyktan från Skottorps stengods som också överlevde överfarten i en liten blå låda från posten.

Tesetet som jag och M köpte tillsammans i Kanada, med fat, kanna, lock, tesil och två små minikoppar i porslin och som vi använt hundratals gånger hittills.

Och ägglampan, så klart.

Denna fick jag syn på i Kanada en dag, när pappa och I var på besök. Vi stannade till vid en galleria, mest för att någon behövde gå på toaletten, men sedan gick vi en runda och gick förbi en affär med total utförsäljning. Jag såg den på långt håll, mitt i skyltfönstret stod den och lös så vackert. Nästan hela affären var tömd på grejer, och pappa tittade på mig och insåg väl att den skulle hans dotter inte kunna gå därifrån utan. Jag som älskar ovanliga saker. Saker som sticker ut. Saker som uppgraderar ens inredning ett snäpp ifrån det gamla vanliga som alla andra också har. ”Vill du ha den så köper jag den till dig” sa han, och det slutade med att damen i butiken tog ner lampan (den enda de hade kvar i den storleken) från skyltfönstret och jag fick lampan med en fortfarande varm glödlampa i och sladden ihopsnurrad nerstoppad i en plastpåse.

Jag älskar denna lampa. Den är bara så häftig, tycker jag. Den ger ett ovanligt varmt orange ljus och sätter stämning på varenda kväll.

Den har från inköpet i Kanada rest via USA till Mexico i handbagaget (fortfarande med samma glödlampa iskruvad hela vägen) och från första huset i Mexico till det andra klämd mellan mina knän i framsätet på bilen, och från Mexico via Frankfurts enorma flygplats slutligen till Köpenhamn och därifrån åkt tåg med mig till Sverige på egen sittplats bredvid mig. Den har tagit sig igenom varenda säkerhetskontroll (den ser ut som en stor ballong på dataskärmen när den åker igenom röntgenapparaten på flygplatserna – jag har tjuvkikat!) men har aldrig blivit närmare granskad, förutom av ett gäng passagerare som uppmärksammat mitt något udda bagage och försynt frågat vad fasen det varit för något.

”It’s my egglamp!” har jag svarat glatt varenda gång. Och de har flinat glatt tillbaka.

Ägglampan ja.

Kanske några av er känner igen den från (när)bilden som alltid funnits överst på denna blogg.

Denna vidunderligt underliga sak i mer eller mindre genomskinlig plast, i storleksordningen ballong som man blåst in för mycket luft i och som kan spricka vilken sekund som helst.

Nu i uppgraderad form, med ny svensk sladd och ny svensk glödlampa.

Lika fin som alltid!

Ursäkta förseningen

Det har blivit kort om inlägg här på bloggen på sistone. Jag ber om ursäkt.

Men till mitt försvar så har det hänt en del grejer under den senaste tiden också. Har inte blivit av att skriva något här, men jag ska förklara en del framöver.

Jag ville inte säga något här förrän det blev klart. Ville inte jinxa situationen, haha!

Men nu är det ju färdigt, så då kan man väl lika gärna ta tillfället i akt och dela med sig.

Det kanske ringer en klocka hos några av er, och några andra vet redan.

Det hela började i februari-mars detta året. Och nu, den 21:a juli, blev det äntligen färdigt.

Svart på vitt.

Beslutet var taget.

Och det efterlängtade kuvertet damp ner i brevlådan här hemma i Sverige bara ett par dagar senare.

Nu flyttar M och jag till Sverige.

Uppehållstillståndet är beviljat!

Gudföräldrars måsten

M’s syster som ska gifta sig i november bad oss rätt så tidigt om M och jag ville vara ”gudföräldrar” för en viss del av deras ceremoni. Det här med att bli ombedd att vara ”gudföräldrar” för delar av deras vigsel är ju självklart en ära för den som blir ombedd, men (med lite svensk pessimism) också ett väldigt smart sätt att få andra att pröjsa för en viss del av ditt eget bröllop.

Deras äldre syster som numera bor i Detroit, blev ju ihop med sin man gudförälder till ”el lazo”, ett jättelångt halsband som är format som en 8 och som ska omsluta mannen och kvinnan under ceremonin i kyrkan. Vilket ju då också betyder att systern och hennes man ska betala för detta halsband, som en gåva till brudparet. Och när systern och hennes man väl sagt ja till äran att vara gudföräldrar för ”el lazo” så valdes det snabbt ut ett enormt dyrt ”lazo” med swarovskistenar längs hela 8:an. Min svenska pessimism sa mig direkt att detta var en väl avvägd manöver.

Och nu kan jag inte annat än bara konstatera att detta verkar ha hänt igen. När M och jag blev ombedda att vara gudföräldrar för ”las arras” så sa vi ju självklart ja. ”Las arras” är ett gäng små mynt (oftast av guld eller silver) som man köper i guldaffären och som tillsammans med en liten skattkista (också den i guld eller silver) att lägga dem i motsvarar att mannen och kvinnan under vigseln lovar att dela allt de äger och ta hand om sina liv (och ekonomi) tillsammans i det framtida livet som man och hustru. M och jag gick runt i guldaffärerna och tittade på dessa grejer när vi blivit ombedda att bli gudföräldrar för detta, och vi hittade jättefina ”arras” och skattkistor och allihop fanns till ett väldigt överkomligt pris i de allra flesta fall.

Men M gjorde samma misstag som den äldre systern som skulle betala för det där halsbandet – och lät den blivande bruden själv välja ut guldmynten och kistan. Och då tar bruden den posha mamman med sig och åker till bröllopsmässan, där alla saker som har med bröllop att göra kostar ungefär tre gånger så mycket som i en vanlig affär enbart för att det är MÄSSAN, och posha mamman och hon väljer då självklart ut ett nästan exakt likadant set med mynt och kista som de M och jag såg i guldaffären men till mer än dubbla kostnaden.

Ärligt talat, inget ont om varken M eller hans syster, men nu var det faktiskt VI som skulle betala för det här. Eftersom det är VI som är gudföräldrar (eller sponsorer?!) till just denna delen av ceremonin, och dessa grejer är en GÅVA från OSS till brudparet, så borde väl VI få välja ut dem. Och jag har ingen lust att köpa ett exakt likadant set som de vi tittat på från början fast till mer än dubbla priset – enbart för att det inhandlats på bröllopsmässan med stort B.

Den svenska pessimismen säger mig att posha mamman kanske hade något med detta att göra (vem tror ni var med när halsbandet valdes ut på Swarovski egentligen?!) och kanske hon tittat mer på prislappen än på själva grejerna och tänkt att dyrt är bäst, och sedan lugnt lutat sig mot sin dotter och viskat – ”de är VÄLDIGT fina här, titta bara på priset!”

Tja.

Vad säger man egentligen? Vi såg ju blicken i posha mammans ögon när dottern satte ner foten i provrummet med en jättefin brudklänning på sig och sa att denna vill jag ha. Just den helgen var det rea på alla klänningarna i den affären, och tjejen hade valt ut en klänning som såg ut nästan på pricken lik en av klänningarna som visats upp på en tidigare mässa med stort B och som hon fallit pladask för. På mässan hade den nästan exakt likadana klänningen kostat 34000 pesos, och nu stod hon alltså där i provrummet med den vita skönheten på sig och med långt släp efter och med den röda prislappen hängandes baktill som talade om att denna variant skulle hon få för bara 12000 pesos. Mamman hade ju lagt in en kommentar om att ” nåja, den ser ju inte exakt likadan ut som den på mässan….” men sen fått en arg blick av dottern och inte ett ljud till blev sagt. Så någonting säger mig att det inte var helt upp till dottern att välja ut ”el lazo” och ”las arras” heller. Ju dyrare, desto bättre.

Men vi går med på det denna gång. Hon ska få sina ”arras”.

Hon gifter ju sig väl bara en gång.

Som tur är.

Presunto Culpable – Skyldig tills motsatsen bevisats

Tänkte visa er en alldeles fruktansvärd dokumentär om hur mexikanska myndighetspersoner och polisväsendet arbetar i Mexico.

Detta är historian om hur en oskyldig man blir anhållen för mord och hamnar i fängelse i Mexico City, och hans kamp om att bli hörd för att få berätta sin del av händelsen. Dokumentären visar klart och tydligt hur föråldrat deras sätt att arbeta är och hur effektiva poliserna försöker vara när det gäller att bura in människor – skyldiga eller inte. Det hänger säkert ihop med Mexico Citys rykte om sig att vara en väldigt osäker stad, och polisen har fått i uppgift att bura in så många ”kriminella” som möjligt för att få ner statistiken. Det är bara så att om något sker – som i detta fall ett mord – så ska någon buras in för det, men man kan tydligen plocka in vilken människa som helst från gatan och utan rättegång sätta oskyldiga människor i fängelse på livstid.

Det hela stärks av att dokumentären under ett tag i våras blev föremål för bannlysning över hela Mexico, och biograferna fick inte visa den för sina besökare. Myndigheterna lade förbud på filmen för att de helt enkelt inte ville visa mexikanerna själva hur det går till i deras eget land.

Sedan tog det så klart hus i helvete när filmbolaget och de ansvariga bakom dokumentären helt sonika lade ut filmen för allmän beskådan på internet och den helt plötsligt blev tillgänglig för ALLA som ville se den.

Så här är den nu. Den är 1,5 timme lång och värd varenda sekund. Spanskt tal med engelsk text. Håll till godo.